Pälsvård

Bergamscopälsen är spektakulär och uppseendeväckande i många hänseenden. Pälsen består i huvudsak av tre olika typer av hår. Den lilla valpen är vanligen som ett litet ullnystan av en fluffig valppäls, för att  senare bilda tovplattor som får de flesta att förvånat vända sej om efter hunden. Många kommentarer får man vänta sej på varenda hundpromenad!

Om du vill ha hjälp med pälsen:

HÖR AV DIG TILL DIN UPPFÖDARE ELLER TILL NÄRMSTA SVENSKA UPPFÖDARE.  VI HJÄLPS ÅT. LÅT INGEN ”SPECIALIST” RAKA DIN BERGAMASCOVALP VAD DE ÄN ANSER

 

6 veckor- 8 månader

Under denna period händer det inte mycket med pälsen. Man bör nu borsta pälsen med en trimborste gärna från mitten av ryggen och ner på sidorna. Man kan på detta sätt borsta ut valppälsen efterhand som den lossnar.

8-12 månader

Sluta nu att borsta Din valp på kroppen. Fortsätt dock att borsta huvudet och eventuellt en krage runt halsen.

Vid 8-12 månaders ålder börjar den nya pälsstrukturen att växa ut. Den består dels av s.k. gethår dels av en underull som ibland växer ut som en kompakt matta längs intill skinnet. Samtidigt som dessa båda pälsstrukturer börjar växa så fälls valphåren ur och de kan då ligga som små högar lite här och var. Under denna tid så ser unghunden väldig stor och kraftig ut eftersom pälsen står rakt ut. Det optimala är att hunden får en harmonisk fördelning mellan gethår och underull. Det är då mycket lätt att utföra det arbete som måste utföras med pälsen vid denna tidpunkt.

BADA INTE EN BERGAMASCO från 8 månader och under hela filtningsperioden. (Ca 18 mån)

 Naturligtvis måste man tvätta dem i baken och runt munnen och tassar, men inte bada! Tänk en ylletröja som krympt i tvätten… detta skulle försvåra det arbete som måste utföras när hundens päls börjar filta sig. Man ska  heller aldrig använda schampo med balsam i till en Bergamascopäls.

Fortsätt att hålla huvudet borstat. Man kan även hålla en krage runt halsen utborstad om man vill. Är det en hund med mycket underull är dock detta tämligen svårt att behålla senare.

När hundens päls börjar filta sig så måste man dela den för att hunden ska få luft till skinnet. Om man inte har huvudet utborstat på hunden så måste man dela tovorna på huvudet i mycket små strimlor för att hunden ska kunna blinka med ögonen och dela på luggen. Det är viktigt att vänta på rätt tillfälle att dela pälsen. Tovningen kommer mycket snabbt, kanske på några veckor. I ljumskar och bakom öronen så kan det uppträda tovor långt före den verkliga tovningen påbörjar. Dessa måste man således hålla efter och är troligen mer orsakade av fukt än förändring av pälsstrukturen.

När den riktiga tovningen har börjat och det är dags att dela så kan man vanligtvis hitta strukturer i tovorna där det är lätt all dela. Om hunden har en kraftig dominans av underull kan dessa strukturer vara svåra att finna och man måste då i vissa fall hjälpa till med en sax för att starta en öppning som man sedan kan färdigställa för hand.. Detta är dock endast i nödfall.

En Bergamasco brukar vanligen tycka mycket om denna procedur och de brukar vänja sig vid att kelighet och tillgivenhet snarare brukar innebära lite vänlig tovdelning i stället för några klappar.

Man kan lämpligen lägga upp hunden på köksborden och sedan börja proceduren.

Från ryggen och nedåt båda sidorna delar man pälsen i breda plattor som på detta stadium inte får vara för tunna. De drar successivt ihop sig. Gör dem även gärna för breda från början, de är ju lätt att dela vid senare tillfälle om man tycker det blir bättre. På ryggen, någon decimeter framför svansen, kan man låta tovorna börja gå bakåt (så att det blir som ett valmat tak)

På huvudet och runt halsen delar man pälsen i små strimlor om man inte valt att hålla dessa partier utkammade. Pälsen på nedre delen av benen bör också delas i små strimlor för att dessa partier ska torka fort när de blivit våta.

En nydelad Bergamasco brukar inte vara någon skön syn men det dröjer inte länge för än man börja se konturerna av en typisk Bergamascopäls.

12 månader

Om pälsen nu är färdigdelad så måste man fortsätta den första tiden att hålla dessa tovor öppna så att de stannar i dessa formationer. När plattorna väl har satt sig i sin struktur så växer de inte ihop igen. Efterhand som pälsen växer ut bör man dock kontrollera någon gång då och då att pälsen är öppen längs in.

En del Bergamasco har för lite underull och de får inga eller bara lite tovor i pälsen. Andra kan ha för mycket underull och får en synnerligen tjock päls som initialt är mycket arbete med att dela men som blir en stark päls.  Pälsarna kan bli mycket förstörda vid dräktighet och valpning. Om man vill ha en Bergamasco för utställning är en hanhund att föredra eller en tik som inte ska användas i avel. En Bergamascopäls tar oerhört lång tid att återställa efter operativa ingrepp eller dräktighet och det tar endast några timmar för ett par halvvuxna raska valpar att tugga av en hellång strålande tikpäls.

En fullt utvuxen päls är inte mycket arbete med. Den sköter sig själv. Man måste dock så till så att den vuxna hanhunden inte har tovor som hänger framför strålen när han lyfter på benet. Ser du att några tovor blir våta vid urinering ta då bort dessa så det inte senare luktar urin. En bra pälsad Bergamascopäls slår ifrån sig smuts lika bra som en helyllekappa av god kvalité. Man behöver således inte helbada en vuxen Bergamasco så ofta. När man gör det bör man dock välja en dag när det är torrt väder för att pälsen ska torka så fort som möjligt.

 

---

Temperament och Förväntat beteende

Bergamasco är en mycket gammal ras med en hel del urhunds beteende kvar. För att förstå detta beteende måste man känna till deras ursprung.

I Bergamodalen i norra delarna av Italien fanns för kanske 100 år sedan herdar som gick runt och åtog sig säsongsjobb hos bönderna i de små isolerade alpbyarna. Deras arbetsuppgifter blev att ta upp hjordarna på härbren på högre höjder ungefär som våra fäbodar. Det kunde variera av olika djur, oftast får/getter men kanske även de små alpkorna. Dessa herdar som var mycket vanligt förekommande i hela mellersta och norra Italien kom att kallas Bergamasco eftersom de alltid kom från Bergamodalen men vandrade långt ner i landet för att söka dessa ströjobb.

Med sig på sina vandringar och i sitt arbete som herdar hade de alltid sina hundar som sågs som ”de store grå”. Man såg således aldrig en herde utan en hund men heller aldrig en av dessa ”de store grå” utan sin herde. De två var oskiljaktiga. Benämningen Bergamasco övergick successivt att avse hunden och herden kom då att benämnas Bergaminos. Samtidigt som dessa herdar förekom i detta område så fanns det unga flickor som gick runt till bönderna och fick tjänst som mjölkerskor för boskapen som gick ute på bete. Man kanske kan jämföra dessa med fäbodstintor? De unga flickorna kom att kallas Bergaminis eftersom även dessa härstammade från Bergamodalen.

Det finns en del mycket gammal litteratur som beskriver ”den store grå”. ”Trots sitt vänliga väsen räds inte hunden en konfrontation med vargen” Det beskrivs också att hundens blotta närvaro håller vargen borta. En del andra herdehundar vaktar och bevakar hjordar själva. Som vi har förstått har dock aldrig Bergamasco arbetat ensam utan alltid tillsammans eller i närheten av sin herde. Det är troligen också därför de är mycket mjukare till sättet än t.ex Komondor som anses vara mycket skarp. Bergamasco älskar att vara tillsammans med människor för han har alltid varit i människors närhet och med ett ömsesidigt beroende.

I Bergamascons uppdrag ingick också att se efter tackorna när de lammar och uppmärksamma herden på detta, alternativt ta hand om de kastade lammen och bära hem den till hyddan. Denna funktion finns kvar i Bergamascons sätt att särskilt uppmärksamma små barn och personer som visar sjukdom/svaghet av någon art. I USA finns en svenskfödd Bergamascohane med på ett behandlingshem för utvecklingsstörda/psykiskt sjuka barn och ungdomar. Han deltar i behandlingen sedan han var 8 månader.

FÖRVÄNTAT BETEENDE SOM EN EFFEKT AV DETTA URSPRUNG

Bergamasco har ett stort varmt hjärta med en brinnande önskan om att vara till lags. Detta instämmer säkert alla Bergamascoägare i. Hur ska man då på bästa sätt förvalta dessa underbara gåvor på bästa sätt?

Det finns upp emot 400 olika raser registrerade i Sverige. Alla har olika ursprung, funktion och behov av träning och behandling för att fungera på det sätt som hunden är ämnad för och som ägaren förväntar sig.

Det finns många hundraser som mår bra av timtals hård motion varje dag, det finns vidare rasgrupper som behöver ständigt sysselsättning och stimulans för att må bra, det finns ytterligare andra som älskar att träna och tävla i lydnad och kan bli som lydiga som robotar som styrs av en Joy stick.

Bergamasco hör inte till någon av dessa grupper!

Bergamascons huvudsakliga arbetsuppgift har varit att ligga på en höglänt plats med utsikt över nejden för att vakta mot störande element.En ren vallhund jobbar mycket fysiskt medan en herdehund ”bara finns till” för att ingripa om och när något händer. Det är därför främmande för en Bergamasco att flåsa efter en cykel på milslånga turer eller att utföra något som han inte alls förstår varför han ska göra.  Att ligga stilla på en fläck i minst 5 minuter medan husse går därifrån, går  att lära en Bergamasco, men det är betydligt lättare att lära honom att stanna en hel timma hos en sjuk killing tills veterinären kommer. Det senare behöver oftast inte ens läras, det finns där.

Bergamasco har inte behov av den generella lydnadsträning som en del Brukshundsklubbar står för. Den är oftast specifikt framtagen för rena bruksraser och dit hör inte Bergamasco i detta hänseende. De Brukshundklubbar som har en kunskap och tolerans för olika rasers olika behov kan fungera bra. Varje Bergamascoägare måste dock nogsamt följa hundens utveckling och vara lyhörd för eventuella tecken på stress av felaktig träning.

Bergamasco är inga tuffingar och ska därför inte behandlas som sådana! I en träningsgrupp med alla olika raser blir ägaren till Bergamascon den enda som är specialist på sin ras. Ta tillvara din specialistkompetens och säg ifrån innan hunden blir olycklig.